Jag hatar att jag älskar dig, jag älskar dig så mycket att jag hatar mig.
Då vi är gamla och sitter på hemmet sedan många år tillbaka. Sover i rullstolarna och inte längre orkar hålla oss vakna till middagen. Då kommer låtar som denna spelas i bakgrunden och leenden kommer spridas på allas läppar. Till tonerna av min tids Cornelis Vreeswijk på samma pidistal där kommer Håkan sitta. Minns ni Håkan? Hur var det nu igen den där låten om Göteborg, som spelades jämt? Och kommer ni ihåg hur han sjöng? Följt av skratt och fnitter. Han var något speciellt, den där Hellström . . Skruvad, men så innerlig.
Det är väl knappast någon hemlighet längre att när det kommer till musik så har jag en speciell relation till Håkan. Vi möts liksom i olika tidsperioder i livet. Tröttnar på varandra och bara för att senare fortsätta älska tills vi återigen har tuggat sönder varandra i småbitar och inte orkar mer. Sedan börjar det om och cirkeln sluts igen. Där emellan äter jag idag så mycket annat men i slutet på dagen så spelas ändå alltid samma visor, jag hittar alltid på ett eller annat vis vägen tillbaka.
Jag hatar att jag älskar dig, jag älskar dig så mycket att jag hatar mig. En av Håkan främsta enligt min mening. Jag har haft turen att se Håkan spela själv vid två tillfällen och det råder ingen tvekan, han är störst.