Sovrum

Boråstapeter Boheme 3371


Här är tapeten som jag har valt till vårt sovrum som ligger på byrån och väntar på att få komma upp på väggarna. Tänk lantlig, romantiskt, new england och vitt i mängder. Kanske lite ruff, jag har en karamell som jag forfarande suger på.

Idag ska jag i alla fall allt roligt förarbete att sysselsätta mig me d. Spackla, plocka bort golv osv. Kommer bli så jävla bra det känner jag på mig. Några frågetecken kvarstår dock men inget som inte google alt min bror målarn kan hjälpa mig med.

På återseende.

Allt det vackra är kort

Tänk att en morgon vakna och slå upp sina ögon. Det är 23 år senare och det självklara existerar inte längre. Allt som varit dit liv under mer eller mindre så länge du kan minnas är nu bara minnen. Vid blotta tanken sköjer en tomhet igenom min kropp och ett lätt tryck lägger sig över bröstet. Aldrig mer ska jag kunna andas på samma vis. Vi hörde ju ihop och nu hör han ihop med någon annan? Han är inte längre min, aldrig mera min. Han vars hand jag hållt under så långt tid. Han som jag älskat så mycket att jag ibland har glömt att visa hur, glömt att känna efter för det har varit lika självklart som att andas.

En dag sitter vi tillsammans på vår veranda. Vi behöver inte säga något, vi vet. Våra barn leenden säger det åt oss. Det är det varma som sprider sig i bröstet. Jag ser på dig och du ser på mig. Detta är de ögonblicken jag om och om igen kommer återuppleva när jag är i himlen. Tiden med dig, med de våra. Om du dog, skulle jag aldrig orka resa mig. Skulle aldrig vilja, kunna. Finns det ord för att föralltid ta farväl, för att sammanfatta vår kärlekshistoria och storheten som du har bringat mitt liv? Ord är än en gång överflödiga.

Två så vackra histrorier som varit en så stor del av mitt liv. Som jag har älskat så mycket lider mot sitt slut och det går mig inte obemärkt förbi. Jag gråter tills jag skälver. Jag gråter för att tänk om, jag gråter av massa anledningar. Av glädje av att ha det finaste som finns, av rädsla för att det kan vara över under ett ögonblicks sekund. Jag hoppas att livet fortfarande har mycket att ge till oss. För Viktor, älskling, jag älskar dig till stjärnorna. Vår tid är nu.

Desperate Housewives. One Tree Hill.
Ni har vairt fantastiska. Tack.

Liknande inlägg

En mardröm är också en dröm

Det ska vara en prinsessklänning, helt i rosa, eller i värsta fall lila. Kanske röd? Bara den har en stor vippig kjol som svänger sig stor som ett paraply när man snurrar runt i takt med musiken. Glitter i håret, armband i massor. Och bäst av allt dom tindrande ögonen som kommer med den varma härliga känslan som fyller kroppen. Idag är det något speciellt, man känner det ända ut i tårna. För idag är det min dag.
Jag minns när jag stod på skoltrappan, någon gång under mina 6 första skolår och tänkte. Är det verkligen min dag idag? Vad hade all magi tagit vägen? Det känndes inte längre som min födelsedag och det gjorde mig alldeles tom. Ett så abrupt slut på en förväntning som man så länge byggt upp. Den bästa dagen på hela året, bättre än julafton. Plötsligt så var den där vårdagen som vilken dag som helst.
Melanie var på barnkalas idag hos en utav sina vänner. Som barn lekte jag med hennes mamma. Nu är vi vuxna och har två döttrar var, hus och är där mitt i livet som våra föräldrar var för inte allt för länge sedan själv. Hennes dotter höll två stora paket, ett under varsin arm. Leendet sträckte sig ifrån öra till öra. Hon tittade blygt på oss när vi kom och man kunde se det där härliga tindrande magin i hennes ögon. Hennes familj var samlad, alla hennes vänner. Och det var bara hennes dag.
På tisdag är det min födelsedag. Den tjugofemte i raden. Det är omöjligt att låta bli att reflektera över vart livet har tagit mig.
Kommer man kunna se det där blänktet i mina ögon när jag går på stan? På Melanie syns det på en mils avstånd. Var det beträffar mig, förmodligen inte.