8 December
Denna första praktik lider mot sitt slut med bara 4 pass i servicehusena kvar och ytterligare ett med hemtjänsten. Gud vad skönt det ska bli när det är över, även om det har varit en fantastisk lärorik och utvecklande tid så längtar jag tillbaka till min bekvämlighets zon och att vandra mot nya utmaningar. För det är just vad det har varit. Jag har under dessa 4 veckor lär mig så mycket av mig själv och klarat så mycket som jag inte trodde var möjligt och jag har fått beröm för det också. Den största vinsten är den jag gett till mig själv, att lyckas med det som alldeles nyss var omöjligt. Det känns hoppfullt och välbringande inför framtiden och vad den har att erbjuda.
För några veckor sedan avstod jag ifrån att vara med när vi i klassen skulle borsta varandras tänder, då kände jag inte att jag kunde klara den kontakten med andra människor. Idag har jag duschat en kvinna och bytt en annans blöja. Gränserna har suddats lite i kanterna och skräcken att möta andra människor så nära är inte längre lika stor.
Jag har kommit till så mycket insikt denna tiden att det finns inte ens. Mina tankar har klarnat upp och så många pusselbitar har fallit på rätt plats. För första gången kanske någonsin så har jag huvudet ovanför ytan och nu kan jag t o m ta några simtag mot rätt riktning. Så mycket som gjort mig så ledsen är nu obetydligt. Det viktiga har kommit att bli så nära och påtagligt när man ständigt möter det.
Det är en fantastisk tid jag vandrar vidare ut ifrån. Det är den ända sanningen ikväll . .
Men jag vet också att det aldrig kommer räcka att stanna här, jag måste nu mer än någonsin vidare.