Flickan och kråkan

Jag är trött. Sömnen vill inte riktigt infrias. Det är tyst på riktigt, bara varma härliga, oh så härliga andetag hörs. Det är mörkt på riktigt här ute i byn. Inga gatlyktor, ingenting. Bara mörkt. Men man vänjer sig vid det också.

Ljuset i fönstret kämpar för sina sista sekunder av existens. Det liksom blinkar och fyller det mörka med formlösa skepnader som klättrar omkring på mina sovrums väggar.

Det är fortfarande tyst. Alla nattens tusens ingets tankar sparkas och slåss och bildar en klump av oförståelse, en klump av oförklarliga känslostormar.

Livet är så annorlunda på natten. Härligt samtidigt hemskt. Det mörka bryter igenom det mörka och det blir så påtagligt. När ingen ser blir ensamheten så stor. Samtidigt är det härligt att kunna känna fritt. Det kommer med en ro.

Kommentera inlägget här: