Förlossnings Berättelse
Vaknade klockan 5.00 på morgonen den 18:de av att jag hade värkar. Klockan 10 ringde jag hem Viktor så att han skulle vara hemma innan Melanie vaknade. Hade egentligen inte speciellt ont men jag visste att nu var det på riktigt. Någon gång under eftermiddagen avtog det dock, efter att ha varit mer eller mindre regelbundna värkar med ca 10 minuters mellanrum hela förmiddagen. Vi gick två promenader för att skynda på det, den senare mer effektiv.
Värkarna kom tillbaka med större kraft men fortfarande inte tillräckligt tätt eller tillräckligt starkt för att jag kände behovet av att behöva åka in. Då timmarna hade runnit iväg utan någon större framgång och att jag hade fått blodblandade flytningar så bestämde jag mig ändå för att ringa in till förlossningen och rådfråga. Barnmorskan undrade vad jag själv kände att jag ville göra men jag var rådvillig, ville ändå inte riskera att behöva åka hem. Värkarna kom nu med ca 10 min mellanrum men var fortfarande såpass hanterbara att jag kände att jag likaväl kunde stanna hemma.
Efter en del om och men bestämde vi ändå att vi skulle komma upp och kolla hur långt vi hade kommit. Vilket var tur, under vägen upp till Trollhättan som är en ca 20-25 minuters bilresa ändrades allt. Värkarna blev starkare och höll i sig betydligt längre, dom kom nu med ca 4-5 minuters mellanrum.
Jag fick gå upp till förlossningen då det inte fanns några rullstolar. Jag hade så ont att jag grät. Dock kände jag en styrka då jag liksom kunde stanna upp mellan värkarna och samla kraft. Vid förlossningen med Melanie var det ett ända töcken av en sammanhängande värk. Jag kunde fokusera mera och ta en värk i taget, vara mer delaktig som jag önskat.
Jag var redan öppen 6 cm när vi kom in. Man brukar ju räkna en cm i timmen så ca 4 timmar till. Det skulle jag allt klara med lite hjälp. Vi blev flyttade in till förlossningssalen och jag fick lustgas. Denna gången upplevde jag verkligen effekten och även om det fortfarande gjorde ont i värkarna så koncentrerade jag mig på andningen. Hela min fokus låg där och jag blundade mer eller mindre hela tiden just för att kunna koncentrera mig.
Jag fick byta om till den tjusiga rocken/nattlinnet och sedan var det dags att känna efter igen. Jag var nu öppen i 9 cm och hon skulle komma när som helst. Vattnet hade fortfarande inte gått. Barnmorskan tog hål på hinnorna och två krystvärkar senare var hon född.
3770 gram tung och 50 cm lång. Alldeles underbar.
Jag som hade gjort efterforskningar om annan smärtlindning han aldrig då någonting annat än lustgas denna gången heller. Men det spelade ingen roll. Min erfarenhet denna gången är mycket mer positiv. Visst gjorde det så jävla ont. Men inte döds-ångest ont. Jag skulle kunna fixa det igen liksom. Att jag inte sprack någonting har såklart varit en hjälp på vägen, förra gången kunde jag inte sitta på 14 dagar, nu kändes det som vanligt direkt liksom.
Dock har jag haft en hel del eftervärkar som inte varit att leka med. Men annars är jag bara så nöjd man kan bli. Om förlossningen med Melanie var en drömförlossning vet jag inte ens vad denna ska kallas. Den överträffade alla mina förväntningar både när det kom till smärta och upplevelse. Att föda barn är mäktigt!
Barnmorskan vi fick var helt fantastisk. Hon var glad och stöttande och även om jag knappt minns hennes ansikte så kände jag mig så trygg. Hon var verkligen ett fantastisk stöd och vi träffade rätt.
Någon annan som jag inte skulle klarat mig utan var min fantastiska Viktor som trotts sitt hjälplösa tillstånd var där. Höll min hand när jag behövde och bara var allt det där som behövdes. Ställde dom frågorna jag inte kunde ställa. Jag älskar dig Viktor, vem vore jag utan dig?