16 April

Två dagar har det hunnit bli som USK-student på Förlossningen på Näl. Det är galet i ett virrvarr av känslor och professionalitet. Jag kan ju varken stå och le över min egen lycka eller svimma utav obehag precis. Man måste vara både kall och varm samtidigt. Det är en svår balansgång mitt i människors största ögonblick i deras liv. Samtidigt så fantastiskt att få ha en liten plats i dom där första ögonblicken när föräldrarna för första gången möter sitt lilla barn.
 
Igår fick jag möjlighet att vara med under ett akut kejsarsnitt. Jag hade precis vy över när dom la snittet och plockade ut barnet. Det var helt overkligt att först ens vara i en operationssal och sedan uppleva detta. Jag var tagen länge efter det och mina skrattgropar värkte förmodligen hål i kinderna på mig.
 
Idag deltog jag vid 2 förlossningar. Helt normala. Jag var jätte skakad efter första. Jag hade aldrig trott att jag skulle reagera så som jag gjorde. Det var verkligen brutalt och jag motstod frestelsen att springa därifrån och aldrig mera komma tillbaka. 4 veckor in i min framtid la sig över mig som en stor tung stenklump. Herregud hur hamnade jag här? Hade det var Viktor som fött våra barn hade jag med all sannorlikhet svimmat av. Jag hade inte vart något stöd alls. Hur som, dagens andra förlossning var inte alls på samma vis utan bara glädje. Det kändes häftigt igen.
 
En helt vanlig dag på förlossningen och jag idag sett 2 små pojkar möta världen.
Det är så obeskrivligt fantastiskt att ord inte skulle räcka till.
 
Samtidigt. Vilken tur att jag redan har två barn. För att vara den där mamman fylld med värkar det känns omöjligt.
emelie miche:

sååå härligt! hade jag pallat plugga hade jag velat göra precis det du gör!

Kommentera inlägget här: