Jennie Johansson

Ett långt inlägg

I feel like crap. Denna dagen har varit lyckad. Jag har mått så illa hela dagen att jag varit sängliggandes i princip hela tiden, förutom en kort stund då jag lagade mat. Har gjort några tappra försök att gå upp och vara lite social vilket inte fungerat speciellt bra. Hela dagen har alltså spenderats i sovrummet med öppet fönster, fröst som sjutton men jag behövde den friska luften. Det var ungefär det som hjälpte och ligga blixstilla. Och nu är den ljuva kvällskvisten här (läs: natten) som är allra värst.

Behöver jag säga att jag ska gå till apoteket det första jag gör imorgon och köpa seaband mot illamående och hoppas att det ska fungera så man kan fungera som en normal människa igen.

Jag har alltid varit inställd på att nästa barn ska vara en pojke, bombsäker. Men sedan har jag också alltid tänk att om jag är illamående nästa gång så blir det en tjej till. Då jag är precis lika illamående nu, nästan värre än vad jag var när jag väntade Melanie så känner jag mig kluven. Viktor tror på en dotter till.

Glömde uppdatera om inskrivningen. Vi har samma barnmorska som tidigare och pratade mest om vad som hade hänt sedan sist, hur gammal Melanie är och skillnaden mellan att vara gravid då och nu. Sedan bokade vi även in en tid för cellprovtagning då jag aldrig kom iväg på förra tiden. Så den 11 mars bär det av nästa gång. Sedan kläckte hon också den smidigaste kommentaren då vi berättade att vi skulle flytta in på lägenheten som ligger ovanför familjecentralen. Hon berömde området jätte mycket och att det var så lungt och bra, det ända som var lite störande var att det bodde ett par utlänningar lite längre bort . . Hurm. . halvägs genom den kommentaren blev hon medveten om Viktors bakgrund och gick snabbt vidare till något annat.  Det är så härligt med folk med fördommar.

Melanie var nog sådär lagom förväntansfull då hon visste att vi skulle till doktorn med bebisen, hon trodde nämligen att vi skulle åka och hämta hem bebisen. Men det är nog skönt att det får dröja ett tag till, att vi har hela sommaren tillsammans bara vi tre. Det är härligt att se hur mycket hon tänker på det och faktiskt längtar, hon pratar mycket om det och över på sina dockor så hon vet hur hon ska ta hand om bebisen sen. Sedan här om dagen lutade hon sig över mig och kollade in i min navel och säger "Mamma, jag kan inte se bebisen", jag blev full av skratt och förklarade att det var för att bebisen var så liten. Idag satt hon dessutom jätte länge och bläddrade i min Vänta Barn bok, helt förundrad. Hon förbereder sig banne mig för att bli storasyster. Precis som man ska.